Jag har förlorat. Och förlorat igen.

Du finns inte. Men samtidigt finns du. Vänskapen var som ett träd. Med rötter djupt i jorden. Tjock stam. Och med både tjocka och tunna grenar som sträckte sig upp mot himlen. Löv. Löv i så många nyanser. Precis som vår vänskap var.

Här kommer en dikt av Kerstin Söderholm ur ”Ord i natten” (1933).

Först var dina ögon

Först var dina ögon bara havet.

Blågrönt skiftande,

speglande,

strandlöst sökande

som det.

Sedan var dina ögon

bara människan.

Jag har aldrig sett ögon dröja

så djupt hos en annan

forskande, förstående,

fulla av värme och vilja.

Sist var dina ögon bara sorg.

Bottenlös, förtärande

på livet besviken

sönderbristande sorg.

Då var du mig närmare

än någonting på jorden.”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s