Du finns inte. Men samtidigt finns du. Vänskapen var som ett träd. Med rötter djupt i jorden. Tjock stam. Och med både tjocka och tunna grenar som sträckte sig upp mot himlen. Löv. Löv i så många nyanser. Precis som vår vänskap var.
Här kommer en dikt av Kerstin Söderholm ur ”Ord i natten” (1933).
”
Först var dina ögon
Först var dina ögon bara havet.
Blågrönt skiftande,
speglande,
strandlöst sökande
som det.
Sedan var dina ögon
bara människan.
Jag har aldrig sett ögon dröja
så djupt hos en annan
forskande, förstående,
fulla av värme och vilja.
Sist var dina ögon bara sorg.
Bottenlös, förtärande
på livet besviken
sönderbristande sorg.
Då var du mig närmare
än någonting på jorden.”
justme 