Jag ska ut på en resa…

… Kommer jag fram kommer allting att se och kännas annorlunda. Helt plötsligt kommer jag se hur vackert landskapet är.

Vinden är frisk och skön. Inte kylig. Regnet är fint att se på.

Åskan känns mysig. Jag har modet att se stormen i ögat. Snön gnistrar ikapp med mig. Och alla dagar solen skiner hamnar jag i som en annan dimension.

Jag kommer även att se att det skimrar om alla människor jag möter. Alla är intressanta. Även de jag inte orkar med.

Jag är fantastisk. Jag är så jäkla vacker på insidan. Och på utsidan.

Jag kan en massa saker. Jag är bra som jag är. Och jag är bra på mycket av det jag gör. Och jag kan bli lite bättre. Men jag tänker inte på allt detta. Det bara finns där.

Allt är bättre än bra. Så bra så att jag känner det i hela mitt väsen.

Att det gör inget om jag inte klarar mig till nästa dag. För att bara få vara med om början av den här resan har gjort hela mitt liv.

Men samtidigt vill jag ju för allt i världen inte missa resten av resan.

02:11

Mmm vaknade 01:00 Och kunde inte somna om. Kanske för att veckan inte ser riktigt ut som andra veckor. På torsdag ska nämligen mitt företag på konferens till Kolmården. Det ska ju bli kul. Hade ju varit trevligt med lite sömn också 😉

Men det reder sig nog. Har putsat och fejat på jobbet lite extra typ och med jag inte är på plats torsdag och fredag.

Mådde inge vidare i helgen. Var hos syrran och Krille i lördags en sväng innan jag gav upp och åkte hem. Gick och la mig direkt vi 17 när jag var hemma. Sov av och till resten av lördagen och även på söndagen. Tog mig upp på kvällen, diskade handlade och lagade mat 👍 Sen igår mådde jag bättre, var jag hos syrran och färgade våra hår. Lagade även retromat från 70-talet 😀 (bild kommer längre ner). Var hemma rätt sent typ 23:15. Och blev halvsent idag med då jag hade tvättstugan mellan 17-22.

Jaha vad gör man nu då? Lägger upp några bilder så får vi se sen. Ha det gott nu!

Före färgning!

Efter färgning.

Min nya puff som passar till min nya soffa som kommer om typ 2,5 veckor!!!

Fyllda paprikor 70- talsmaten 😀 och så hade vi gult ris till 😂 Nä men det var gurkmeja i riset.

Jag har förlorat. Och förlorat igen.

Du finns inte. Men samtidigt finns du. Vänskapen var som ett träd. Med rötter djupt i jorden. Tjock stam. Och med både tjocka och tunna grenar som sträckte sig upp mot himlen. Löv. Löv i så många nyanser. Precis som vår vänskap var.

Här kommer en dikt av Kerstin Söderholm ur ”Ord i natten” (1933).

Först var dina ögon

Först var dina ögon bara havet.

Blågrönt skiftande,

speglande,

strandlöst sökande

som det.

Sedan var dina ögon

bara människan.

Jag har aldrig sett ögon dröja

så djupt hos en annan

forskande, förstående,

fulla av värme och vilja.

Sist var dina ögon bara sorg.

Bottenlös, förtärande

på livet besviken

sönderbristande sorg.

Då var du mig närmare

än någonting på jorden.”

I mörkret!

Det tysta. Det tomma. Det ensamma. Mörkret. Är jag där igen? Det är tungt att andas. Glädjen som pixlas och försvinner. Trött. Trött i själen. Somnar. Vaknar. Fortfarande trött. Ljuset som långsamt suddas ut. Träffar några vänner. Känns som konstgjord andning. Men det går en kväll till. En dag till. Filten som inte värmer. Fåglarna på våren som inte hörs. Tankarna som går tröga. Långsamma.

Vill inte vara här. Men finns ingenstans att fly. Acceptera. Acceptera! Och kämpa därifrån. 😘💕