… Kommer jag fram kommer allting att se och kännas annorlunda. Helt plötsligt kommer jag se hur vackert landskapet är.
Vinden är frisk och skön. Inte kylig. Regnet är fint att se på.
Åskan känns mysig. Jag har modet att se stormen i ögat. Snön gnistrar ikapp med mig. Och alla dagar solen skiner hamnar jag i som en annan dimension.
Jag kommer även att se att det skimrar om alla människor jag möter. Alla är intressanta. Även de jag inte orkar med.
Jag är fantastisk. Jag är så jäkla vacker på insidan. Och på utsidan.
Jag kan en massa saker. Jag är bra som jag är. Och jag är bra på mycket av det jag gör. Och jag kan bli lite bättre. Men jag tänker inte på allt detta. Det bara finns där.
Allt är bättre än bra. Så bra så att jag känner det i hela mitt väsen.
Att det gör inget om jag inte klarar mig till nästa dag. För att bara få vara med om början av den här resan har gjort hela mitt liv.
Men samtidigt vill jag ju för allt i världen inte missa resten av resan.
justme 